Skriv ut den här sidan

Vanliga frågor och svar om psykisk ohälsa

Här har vi samlat svar på vanliga frågor vi får från er som jobbar inom psykiatrin.

Fråga: Jag bedömer att en av mina vuxna patienter på vårdcentralen, där jag arbetar som distriktsläkare, har PTSD efter trauman i sitt hemland. Vart kan jag skicka honom för behandling?

Svar: Ha inte för bråttom att remittera patienten vidare till psykiatrin. Det kan leda till att  patienten, som befinner sig i migrationsprocessen och dessutom inte känner till svensk psykiatri, avbryter behandlingen. Därför ska du i första hand erbjuda stödkontakt och krissamtal, eventuellt i kombination med psykofarmakabehandling, främst för sömn och ångest. Motivera samtidigt patienten till fortsatt, i första hand psykoterapeutisk, behandling.

Om patienten har uttalade besvär eller om behandlingen inte hjälper kan du remittera honom till den lokala specialistpsykiatrin för att få en fördjupad bedömning. Det finns i många län, till exempel Stockholms, specialmottagningar. De tar dock huvudsakligen emot patienter som redan är motiverade för psykoterapeutisk behandling.

Fråga: När jag remitterar en patient med PTSD för behandling i psykiatrin, vad kan jag säga till hen att behandlingen kan komma att bestå av?

Svar: I första hand rekommenderas psykoterapeutisk behandling. Ibland behövs medicinering för symtom som sömnsvårigheter och ångest. Evidensbaserade psykoterapiformer är till exempel traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, narrative exposure therapy och EMDR (ögonrörelsebehandling). Tänk på att all behandling ska anpassas till individens behov och önskemål.

Fråga: Ska jag fråga patienter om trauma fast jag enbart träffar dem en enda gång i samband med en hälsoundersökning?

S. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer ska en del av samtalet beröra hur patientens hälsotillstånd kan vara påverkat av den psykosociala situationen eller av traumatiska upplevelser. Det är viktigt att identifiera traumatiserade patienter tidigt. Däremot ska undersökningen inte kartlägga traumatiska upplevelser, utan snarare vara öppen för berättelsen och uppmärksamma återkommande mardrömmar, kroniska sömnstörningar, oklara och varierande somatiska och psykiska symtom då detta kan vara tecken på trauma. Utifrån det kan patienten erbjudas fortsatt vårdkontakt.

Fråga: Finns det inte en risk att jag, som inte är traumaspecialist utan arbetar som distriktssköterska i primärvården, skadar en patient om jag börjar frågar om trauma?

Svar: Det kan vara större risk att skada om du inte frågar om trauma. Det är viktigt att upptäcka trauma tidigt då det påverkar den framtida prognosen. Samtidigt kan det vara svårt för patienten att själv ta initiativ till att berätta. Givetvis ska alla samtal föras hänsynsfullt och empatiskt. Ställ öppna frågor och lyssna lyhört på patientens svar och låt dem vägleda dig i det fortsatta samtalet. Då har patienten kontroll och kan berätta det hen vill.

Fråga: Hur gick det för de apatiska barnen, man hör ju aldrig talas om dem nu för tiden?

Svar: Det finns inte så många uppföljningsstudier av barnen med så kallat uppgivenhetssyndrom (den officiella diagnosbeteckningen för apatiska barn). I de flesta fall rapporteras ändå att barnen tillfrisknar när de får adekvat vård, även om det fordras långa behandlingstider. Långtidsuppföljningar av små grupper av barn har visat att de återhämtat sig fullständigt. Stressnivån i barnens familjer har varit hög men om de får beslut om uppehållstillstånd har stressnivån reducerats, vilket ofta visat sig vara viktigt för tillfrisknandet.

Fråga: Vad är KFI i DSM-5 och hur får man tag på den?

Svar: Kulturformuleringsintervjun, som förkortas KFI, består av 16 frågor som på ett individualiserat sätt utforskar till exempel patientens sjukdomssyn, hjälpsökandebeteende, barriärer till vården och språkliga hinder. Den är ett praktiskt verktyg för att beakta kultur och kontext i diagnostik, förståelse och behandling av psykiska sjukdomar. KFI kan användas i mötet med alla patienter, men är särskilt användbar i transkulturella möten. KFI är inkluderad i den psykiatriska diagnoshandboken DSM-5 och finns i svensk översättning.


Fråga: Jag har provat att använda KFI men vill veta mer om det sociala nätverkets betydelse för patientens problem - hur går jag vidare?

Svar: Förutom huvudintervjun finns tolv tilläggsintervjuer inom olika områden, en av intervjuerna handlar om det sociala nätverkets betydelse. De är ännu inte översatta till svenska, men du kan ladda ner dem på engelska på American Psychiatric Association:s webbplats. Klicka på rubriken "Early Development and Home Background" och därefter "Cultural Formulation Interviews"

Fråga: Jag arbetar som psykolog och ska utreda en patient med frågeställningen ADHD. Patienten har inte svenska som modersmål utan vi har använt tolk vid samtal. Har ni tips på hur jag ska gå tillväga på bästa sätt, finns det tester på arabiska?

Svar: Det kan vara svårt att göra en neuropsykologisk utredning på patienter som inte talar svenska. Börja med en utförlig anamnes och bygg upp en relation med patienten. Då får du oftast mer information än när du använder tester som inte är standardiserade på patientens modersmål. De flesta psykologiska test är skapade i västerländska samhällen och kan betraktas som kulturellt anpassade bedömningsinstrument. Det finns en hel del tester på arabiska, men arabiska är ett stort språk med många variationer. Det betyder att vi själva måste leta efter testerna på nätet och kontrollera om de är validerade och fria att använda.

Fråga: Jag arbetar som PTP-psykolog på en psykiatrisk mottagning och patienten
harbehov som jag inte kan hjälpa till med, som bostad, ekonomi och oro för anhöriga i hemlandet.

Svar: Att möta människor i deras mest angelägna problem är oftast det bästa sättet att bygga en allians och skapa dialog om även annan behandling, antingen det är psykologisk, medicinsk eller något annat. Det kan dessutom vara det mest verksamma. Social stabilisering kan bidra till läkning av psykologiska och psykiatriska besvär och att utforska de sociala behoven blir en resurs för alla behandlare.

Behandlare kan bli överväldigade av patientens stora behov och kraften i hens berättelse. Det kan leda till att man känner att man måste ”lösa” patientens situation eller att man inget förmår göra alls. Försök utvidga kretsen kring patienten, ta stöd i ett arbete med nätverket eller samverka med till exempel socialtjänsten eller andra behandlare.

Det är också viktigt att få handledning för handskas med det "olösliga" med patienten. Prata med oss på Transkulturellt Centrum - tillsammans resonerar vi kring hur du i ditt samtal med patienten kan bekräfta hens svåra sociala situation, hjälpa hen att bemästra eller uthärda situationen och omformulera svårigheter i mer positiva aspekter.